Februari har känts som en månad där flera långsamma trådar plötsligt börjat haka i varandra: AI‑pedagogik som försöker vara något mer än “chatbot i kursen”, designforskning som vill kliva ur ansöknings‑PDF:erna, och ett husbygge som i praktiken beter sig som en långsam rumsinstallation. Jag använder omi ai för att fånga det mesta jag tar mig för och jag försöker göra det så tranparent som möjligt i de jag har dialog med. Jag fångar detta å¨tre nivåer, i dagliga loggar, i en veckosammanställing och nu februari månads log. Om du vill se hur prompten ser ut ligger den i slutet av dokumentet.

Så i februari månad har jag förutom att jag var i Paris att fastnat i frågan: vad betyder det att något verkligen är designat – inte bara exekverat?

En AI‑mentor med egen vilja

En av de mest levande trådarna i februari har varit idén om en digital AI‑mentor för studenterna – inte som en extrabonus vid sidan av kursen, utan som en faktisk medspelare i deras designpraktik.

Vi har skissat på en resa där en AI‑figur följer studenten genom utbildningen: först mer guidande, sedan mer ifrågasättande, till slut som en ganska jobbig kollega inför examensarbetet. Arkitekturen har börjat anta en form: ett centralt textlager med kurslitteratur och exempel, omgivet av olika “agentroller” – handledaren, kritikern, metodpersonen.

Det som oroar mig – och som blivit tydligare den här månaden – är hur lätt den typen av projekt dras in i en logik av produktion: snabbare texter, snabbare konceptskisser, snabbare pitchdeck. Det är frestande, för det går att mäta. Men egentligen är min drivkraft motsatt: jag vill se om AI:n kan göra utrymmet för långsamt tänkande lite större.

Så när vi pratar om arkitektur och pipeline försöker jag samtidigt ställa en mer besvärlig fråga: hur skulle en AI behöva vara utformad för att faktiskt göra studenten mer osäker ibland? Hur kan den peka bortom den närmaste, förväntade lösningen, in i något som känns riskabelt, meningsfullt, kanske lite för stort?

Designforskning som faktiskt händer

Parallellt har jag ägnat mycket tid åt antologin “Hur händer designforskning?”. I loggarna från veckan hör jag både tröttheten och ambitionen: en forskningsmiljö där många saknar formell forskningstid men ändå förväntas bidra, ansökningssystem som slukar energi utan att nödvändigtvis ge någonting tillbaka.

Idén med antologin är därför nästan provocerande enkel: att inte skriva om vad vi tycker om design, utan om hur det faktiskt går till när vi gör designforskning. Handledningstillfällen som spårar ur åt rätt håll. Prototyper som vägrar bete sig. Utställningar där en liten 3D‑printad rektangel drar mer uppmärksamhet än hela texten bredvid.

När jag tänker på februari som helhet känns det som att vi rört oss en liten bit från “forskning som strategi” till “forskning som praktikbeskrivning”. Det är en rörelse jag litar mer på. Den gör också något med min egen självbild: istället för att försöka spela forskarrollen korrekt börjar jag leta efter de stunder där jag faktiskt gör något som har forskningskvalitet, om än i liten skala.

Kulspel, kvinnoöden och andra sidospår

Undervisningen har som vanligt dragit igång många parallella spår. Ett som följt mig genom februari är kulspelet där studenterna försöker ta barnens kroppar och vintervardag på allvar: ett spel som fungerar inomhus, med kulor, lutningar, poäng, rörelse och ljud.

Det börjar konkret – hur känns det i handen, hur låter det när kulan slår i något – och glider sedan snabbt in i frågor om system: Kan vi robotisera kulorna? Lägga på sensorer? Skapa en spelvärld där spelaren både får trygghet och oförutsägbarhet?

Här märker jag hur jag själv trivs bäst i rollen som designpedagog snarare än “AI‑personen”. Jag pratar hellre om agens, feedback, tempo, kroppslig närvaro, än om vilken motor eller teknikstack de ska välja. Det är ett slags motstånd mot instrumentell design, men också en påminnelse till mig själv: att jag faktiskt har en praktik runt dessa saker, inte bara åsikter.

I andra projekt har studenterna arbetat med kvinnors historier i stadsmiljö, platsbaserade berättelser där besökaren kan kliva in i olika livsöden. Jag märker hur jag återkommer till samma råd: skriv den linjära berättelsen först, definiera noderna, korsningarna, valen – sedan kan vi prata AR, NFC och kartlager. Tekniken ska fylla en redan meningsfull struktur, inte tvärtom.

Paris som resonansrum för design, kropp och vardag

Mitt i månadens projekt, ansökningar och byggdamm låg också några dagar i Paris, 18–22 februari. Det var inte en “researchresa” i formell mening, men jag märkte snabbt hur staden började fungera som ett slags resonansrum för många av de frågor jag går och bär på. På morgnarna gick vi till marknaden, åt frukost, tittade på fisk, ostar, frukt. Samtalen snurrade runt resonans – Hartmut Rosa, “good vibrations”, vad det är som får en plats att kännas levande. Vi pratade om drömmen om ett hus vid ett hav, men stod samtidigt mitt i en tät kvartersstad där allt fanns inom gångavstånd. Kontrasten var ganska talande: längtan efter stillhet, men också en uppenbar dragning till miljöer där något hela tiden pågår.

Paris blev också en påminnelse om hur mycket av min blick styrs av hantverk och material. På museer drogs jag gång på gång till det extremt noggranna: timmar av arbete i varje centimeter, lager på lager av färg, textur, snittytor. Jag kunde inte låta bli att räkna – om den här ytan tog si och så lång tid, vad innebär det i pengar, i liv? Någonstans måste det finnas en ekonomi som bär upp detta, även om den ofta är osynlig. Samtidigt passerade vi stängda kulturinstitutioner – Pompidou i ombyggnad, andra hus halvt öde – vilket gav en märklig dubbelkänsla av överflöd och frånvaro. Konsten fanns, men inte alltid där jag “förväntade” mig den, utan i små gallerier, seriebokhandlar, och i de där fullproppade konstnärsmaterialbutikerna där man kan fastna vid en enda sorts penna i tjugo minuter.

En stor del av resan var just det där designnörderiet som smyger in i vardagen. Jakten på ett specifikt ritverktyg, en viss sorts böjbar formmall, skuggverktyg, fixativ. Långa stunder med soffböcker och tidskrifter, inte bara för innehållet utan för hur de var gjorda: papperskvalitet, bindning, format. Det blev nästan som en tyst studie av hur andra har löst relationen mellan bild, text och objekt – något jag bär med mig in i både undervisningen och de mer konstnärliga side‑projekten.

Samtidigt var Paris väldigt kroppsligt. Långa promenader, trötta ben, att behöva sätta sig. Den där klassiska bilden av den evigt njutande stadsturisten krockade rätt hårt med verkligheten: det var kallt, vi gick vilse, vissa saker var stängda, energin tog slut långt innan listan på saker vi ville se. Just därför blev staden också en sorts praktisk påminnelse om begränsning. Hur mycket kan en kropp bära – intryck, steg, mat, inomhusklimat – innan den faktiskt säger ifrån? Och vad gör det med min bild av det “ideala” stadslivet, där allt ska vara tillgängligt, nära, levande?

I efterhand känns Parisdagarna som en liten kondenserad modell av det jag försöker göra resten av månaden: röra mig mellan det högupplösta materiella (en penna, en fasad, en bok, en middag) och de stora systemen (stad, ekonomi, arbete, omsorg). Skillnaden är kanske att resan tvingade mig att sakta ner tempot en aning. Istället för att försöka “använda” Paris till något – som case, som stoff till en text, som snygga exempel – fick jag bara gå runt i det och låta kroppen, huvudet och blicken ligga lite felkalibrerade en stund. Det var rätt nyttigt.

Huset som pågående installation

Och så huset. På ytan ser det ut som vilken renoveringsmånad som helst: beslut om golvvärme, lampor, eluttag, hyllor, paneler, soffplacering. I praktiken beter det sig mer och mer som en installation i långsam rörelse.

När jag sitter och diskuterar antalet spottar, exakt var skuggan faller bakom en bokhylla, hur en plåtlist möter en svart träpanel, märker jag hur samma tänk som i ateljén smyger sig in. Jag tänker i lager av ljus och användning, i övergångar mellan rum, i hur vardagliga rörelser – läsa, ta av sig skorna, göra kaffe – nästan kan regisseras.

Samtidigt finns här en friktion som inte går att romantisera bort. Var går gränsen mellan “designmedveten” och “orimligt detaljerad”? Hur förhandlar man kostnader, tid och energi när en av parterna (jag) lätt glider över i konstprojekt, och den andra helt rimligen vill ha ett fungerande hem?

Jag märker att jag ofta beskriver huset som ett projekt, men lever i det som i ett hem. Spänningen däremellan är intressant. Och inte lite jobbig.

Vardagen som testmiljö

Om jag försöker ta ett steg tillbaka från alla enskilda händelser, så är det en sak jag fastnar i: vardagen som ofrivillig testmiljö.

I loggarna från februari blandas AI‑arkitekturer, antologiplaner och spelmekanik med sådant som inställda barnbesök, köttinköp, tvätt, buketter från chefen, nyhetsflöden om migration, straff, heder, krig, elpriser och EU:s cookielagar. När jag läser det i efterhand känns det nästan som två parallella världar, men i stunden hänger de ihop.

Jag märker till exempel hur nyheterna ibland fungerar som kalibrering. När jag lyssnar på debatt om straff och låg upptäcktsrisk, eller om barn som far illa, blir frågan om “ansvar” plötsligt konkretare än när den bara handlar om vår utbildning eller forskningsmiljö. När jag hör om integritetsfrågor och cookie‑popups tänker jag direkt på hur vi lär studenter att förhålla sig till data, spårbarhet, gränssnitt.

Samtidigt använder jag nog också allt detta som bedövningsmedel ibland. Det är lättare att lyssna på en podd om världsläget än att faktiskt stanna kvar i en jobbig konflikt hemma, eller mejla klart en text jag dragit mig för. Här är loggarna lite obehagligt ärliga: mitt intag av komplexa system (politik, ekonomi, teknik) är ofta mycket större än mitt faktiska utflöde i form av texter, gestaltningar, beslut.

Kanske är det just här den viktigaste insikten för februari ligger: att jag behöver ta min egen reflexiva sida på samma allvar som jag vill att studenterna ska ta sin. Inte bara samla brottstycken av situationer, utan också stanna upp och faktiskt dra slutsatser av dem – om hur jag arbetar, vad jag väljer bort, vad jag behöver ändra.

Det är lockande att se vardagen som testmiljö för idéer om design, AI och konst. Men den är ju också testmiljö för mig själv: för hur mycket ansvar jag orkar bära, hur jag fördelar min uppmärksamhet, hur jag låter vissa saker rinna undan.

Om februari hade en underrubrik kanske det vore:
“Du kan inte bara designa systemen runt dig. Du måste också våga justera ditt eget beteende i dem.”