Roadhouse Sweden km2 Halmstad konstmuseum

Föreläsning Museet i halmstad den 2 juni 1993

Jag kommer att ge en liten bakgrund varför vi samarbetar – vi gick på konstakademin i Köpenhamn. I mitten av 80-talet träffades vi där för ungefär 10 år sedan och har sedan dess gjort vissa projekt tillsammans, filmer och kataloger. Sedan 1991 har vi arbetat med ett projekt som startade i Malmö, på ett ställe som heter Hårlemans hall och där gjorde vi alla grejerna tillsammans, innan har vi varit med på utställningar men vi har haft våra egna verk med. Den där utställningen i Malmö vad det var vi ville göra där var en utställning som matrialiserade de ideer vi har kring datorer underhållning och en massa andra greler. Rent fysiskt så var det en rätt rå garage lokalen som vi mjukade upp lite genom att släcka ned helt och hållet i lokalen och ljussätta den med teaterspotlights
Det som vi ljussatte var några skulpturer som vi hade ritat i datorn i ett 3-D program där man i princip kan rita en skulptur ungefär som en skiss, en arkitekt skiss,som vi sedan lät tillverka och så dom var då gjorda i rätt så råa material medan andra var gjutna i plast osv. Så hade vi med några texter..så höll vi på med text ..ja skriva en text vad vi vad vi var ute efter så att säga ..men vi fick aldrig några pengar till att trycka någon katalog så att vi satte in texterna i några ljuslådor istället och det är en text där uppe på ovanvåningen som finns med. Sen har vi gjort några utställningar till vi fortsatte till Sollentuna, sedan gjorde vi en utställning i Stockholm där vissa verk hängde med så att säga från den här i Malmö och vi lade till lite nya verk och drog ifrån några andra. Vi började med en serie fotografier som vi håller på med fortfarande, det går rätt långsamt vi har hållt på i två år och bara fått ihop 4 fotografier så vi är inte speciellt snabba. Fotografierna kräver rätt mycket jobb för varje fotografi vi har en massa ideer med varje foto och vi har ännu inte kunnat utföra dem. Sen gjorde vi en utställning till i Malmö. Roadhouse Sweden som delvis finns här också Den utställningen i Malmö såg helt annorlunda ut det var precis som vi hade börjat en diskussion i Malmö och som sedan hade gått ett varv och kommit tillbaka igen och då handlade diskussionen om något helt annat, i varje fall blev utseendet något helt annat. Vi hade en ide om att bygga ett utställningsrum….det var än en gång en väldigt rå lokal, detvar konstmuseets utsållningrum för exprementel konst. Men vi ville inte utnyttja den där lokalen som den var utan vi ville bygga en egen lokal i lokalen och då blev det ett litet hus och det är det lilla skjulet som står här. Det som vi ville var att få betraktaren att bli mer koncentrerad, att man går in i ett minimuseum som är ungefär lika stor som en friggebod, som i princip ska kunna sättas upp på några timmar, det ska gå snabbt att plocka ihop och sätta upp. Där ska vara ett koncentrat av konst i det här lilla rummet. Ett ruckel med ett högteknologiskt innehåll.

Sen har vi då gjort två utställningar här i Halmstad den ena finns här på museet och den andra finns på stadsgalleriet . Det är de verk vi har fått ihop under dessa två åren. De ser lite olika ut, de är precis som vernissagekortet – som ett possitiv och ett negativ. Den ena utställningen är i ett mörkt intimt rum medan den andra är i ett stort upplyst rum. Det finns en liten intimitet här medan det finns en ödslighet på stadsgalleriet. Sedan har det litet att göra med rummen de presentaras i på stadsgalleriet befinner sig utställningen på randen av ett socialt rum man kan gå där på storgatan och så vet man att det finns ett galleri där det brukar finnas målningar och så går man förbi men så ser man något annat i ögonvrån, man kanske till och med hinner läsa en text och sedan går man vidare, möjligtvis går man in, att vi ville på något sätt skeva till stadsgalleriet lite grann. På samma sätt är det något liknande här fast tvärtom. man tänker sig att man ska på ett museum så är det mer att man har bestämt sig för att man ska dit man hamnar inte på ett museum av en händelse och vi ville att rucklet skulle ha hamnat fel i museet, precis som det har matrialiserats där av misstag, lite skevt inställt. Så är forutsättningarna.

Sen att utställningaen heter Roadhouse sweden Det har sin upprinnelse i en diskussion som jag och Mikael har haft i flera år och börja helt enkelt med en att mycket samtidkonst bärande ide är att den ska vara samhällskritisk, subversiv eller omvälvande och ett av de tidigaste arbetsnamnen vi hade på utställningen var ART AGAINST SWEDEN. Alltså att vi skullle göra en konst som var mot den plats vi visade den. Och lite senare gick det över och bytte namn till THE END OF SWEDEN och det var samtidigt med att den ekonomiska stagnationen inträffade, det blev rent faktiskt kris i landet. Då verkade det lite konstigt för oss att arbeta vidare med dom förutsättningarna eftwersom man vill inte gärna sparka på någon som redan ligger ned. Och då tänkte vi att vi skulle göra en utställning som var för någonting och då gjorde vi en utställning som fick namnet ROADHOUSE SWEDEN. Att det är ett ställe där man kan gå till och få en possitiv upplevelse trots att det är ett litet ruckel, så är det ändå ett litet hem, en ny början kanske på ett eller annat.

Så som den gjordes den utställningen nere i Malmö så använde vi de saker som fanns i lokalen , det hade försegott vissa utställningar innan och vi använde de material som fanns där och byggde upp utställningen av material som fanns i sidorummen. På det sättet fick huset ett speciellt utseende, en speciell skala. Nu när det kommer hit då är det ju så. Och då kan vi gå in i det och mer analysera vad det betyder för att det hann vi inte där eftersom vi var färdiga fem minuter i fem då borrade vi upp hålet till datorn. Man kan se vissa teman i utställningarna det finns texter som är påståenden som är på gränsen mellan sanning och påhittat eller så är det påhittat och så har det blivit sant. Texterna handlar mycket om sådant vi är intresserade av datorteknologi som brakar ihop, man förlitar sig på den nya tekniken också visar det sig att den inte kan göra något överhuvettaget. Ffotografierna ligger också lite på den nivån på gränsen mellan fiktion och verklighet, det är lite osäkerthet, det är lite det vi försökt att jobba med att amn går in i ett utställningsrum också befinner man sig i ett rum som är instabilt, det är inte som man ofta tänker på när man tänker på konst att man går på en konstutställning och tittar på en målning för att vila ut etfer dagens lopp att man ser konsten som en helande kraft. Så jobbar vi inte vi utan snarare tvärtom att man kommer in så är det jobbigt man ställer en massa frågor hela tiden det är precis som en massa betydelser som sticker iväg åt en massa olika håll, vi har enorma problem att hålla ihop alltihop.

Det är det vi gör med tvång, att vi tvingar ihop dessa olika betydelsersom inte har med varandra att göra, att tvinga dem att samexistera. Detta gör att vi inte kan se ett utseende på utställningen förrän vi har tvingat alla saker på plats.

Det är lite annorlunda arbetssätt när man arbetar med en utställning med målningar, då har man kanske bestämmt att göra en utställning med målningar om ett år och då producerar man dessa, det tar rätt lång tid. Vad vi gör nu är att vi för en diskussion också med den nya tekniken kan vi bestämma en vecka innan att vi ska göra en utställning i tex Stockholm. Då träffas vi en vecka innan och diskuterar igenom ideerna och när vi då fått klart för oss vad vi ska göra så bestämmer vi oss för vad slags teknik vi ska använda om vi ska ha tex fotografi då hinner vi få det klart till utställningen ska börja. Att arbeta med en fruktansvärd hastighet. Det kan man inte göra när man jobbar ensam på samma sätt, utställningen kanske får ett utseende som man kanske inte alls förväntade sig så när man går in på utställningen blir man kanske själv förvånad det blir man inte om man står och målar ett helt år.

Därför är alltid efter arbetet efter en utställning väldigt stort att komma på vad det är man har åstadkommit. Det är som att forska faktiskt . Att man blir intresserad av vad man faktiskt har åstadkommit genom dessa konstallationer man tvingade ihop och genom utställningen såg för första gången. Och när denna utställning flyttar vidare sen så kommer det att läggas nya betydelser till verk tas bort verk läggs till. Det gör att det är ett väldigt öppet sätt att arbeta och det har nog också med fördelen av att jobba två att göra man kan associera mer fritt än med bara sig själv att den röst som är mellan Mikael och mig blir något annat, något vi inte kan överskåda.

Det blir mer som en rockgrupp..det låter för trist..kanske mer som ett filmbolag eller en reklambyrå där man i princip kan vräka ur sig vad som helst.

Sen får den andra ta konsekvensen

Det kan leda till något helt otroligt. Varför jag nämnde filmbolag är att vi har arbetat med en animerad film, vi har i princip ritat olika objekt. Man kan rita en skulptur eller en stol eller vad som helst och sätta fart på den så att det blir som en tecknad film, man kan lägga en yta på det där objektet, låta det bli transparent, eller få det att se ut som det är uthammrat i plåt.

Så man kan simulera alla dessa olika sakerna innan de är tillverka, vi kan tex se ruckelt på museet i Halmstad innan det är på plats, det innebär en massa olika fördelar.

Så vi har tänkt när vi håller på med alla dessa olika datorprogrammen så hade vi en ide att inte göra en datoranimering som är som aktuellts logotyp, som kanske visas i fem till tio sekunder som är en evighet när man sysslar med sådana här grejor eftersom det tar så mycket datorkraft. Men tio sekunder blir lite trist att jobba med det är för lite tid. Så vi hade en ide att arbeta med en film som varade i 3-5 minuter. Som skulle ha en kvalitet så att den gick att visa på tv. Det projektet gick vi in i i vintras och försökte genomföra med det visade sig att tekniken inte riktigt var på vår sida, så vi kan inte visa den. Det finns inga datorer som kan visa den som vi hade tänkt oss. Med en dator kan man göra bilder som har en upplösning som är i miljontals färger som är mycket bättre än en tv skärm. Det kan ge ett fruktansvärt förföriskt utseende. men vi tog nog oss vatten överhuvudet. det ni ser här är en liten variant av vår film.

Och det är också en av infallsvinklarna på utställningen att det just är ett ruckel. den senaste tekniken förtjänar inte en bättre plats att presenteras på än i ett sådant illa ihopsnickrat skjul.

Ofta framställs som att det är hur lätt som helst att arbeta med alla dessa olika datorprogram. Det finns inga som helst problem. Men så vet man att det är ett fruktansvärt jobb att få till det. Det finns ju en sorts fara med att jobba med datorer. Det är att det finns så fruktansvärt många möjligheter så att man blir på något sätt besatt av att klara av det. Det finns samtidigt en sorts hastighet samtidigt en sorts tröghet man kan i princip måla ihop en utställning på tio minuter, eller så tar vissa saker en vecka för datorn att räkna ut för det är så komlicerat och då är det ändå inte säkert att det har blivit något. Fördelen är ju ändå att man kan jobba vidare så att vi kan få visa datoranimeringen på ett annat sätt, få det visat på tv eller lägga det på video, vi har också ideer att arbeta med ljud att försöka göra det mer som ett allkonstverk.

(Om TV 25 bilder/sekund 40 000 bilder.)

Det finns en motsättning där som är irreterande många konstnärer arbetar med datorer men får inte ut någonting det brister någonstans på vägen. Därför blir man mer intresserad av verkligheten. Att man blir fascinerad av att måla för hand man drar ett sträck och det händer direkt framför en i verkligheten, då behöver inte ta disketten och gå iväg för att få den utskriven i fel färg. Man får en annan verklighetsuppfattning helt enkelt.

Den här digitala bildbehandlingen gör att man kan dyka väldigt djupt i bilden man kan återigen börja abeta med detaljen som mycket har försvunnit i måleriet, mycket måleri ser idag nästan likadant ut efterrsom dom flesta har samma penselbredd och färgfabrikat. Det kan man skylla på hela målarskole traditionen i hela landet att man är uppfostrad hur man ska måla men som inte sträcker sig mer än 50 år tillbaka i tiden. Det var det som var en intressant aspekt att börja arbeta med digitalbildbehandling det är det att man kan arbeta med bilder med väldigt många olika tempo, att amn kan göra en del i bilden som en Rembrant detalj och nästa som en De Kooning att man kan blanda väldigt fritt, problemet är sedan att man inte kan få ut det. Så det hamnar ju på ett idemässigt plan. Får man ut det blir det antingen som fotografi och då försvinner ju det som är den största fördelen med måleriet, själva mediet i sig dess materialitet. Det kommer bli möjligt att få ut sina bilder på en tredimentionell yta-hur penselsträcken ska se ut hur knottrig ytan ska vara om den ska välvd-man kan tilldela underlaget och färgen en massa egenskaper-materialitet i datorn.

Det är som animeringen där uppe den har ett slags förtätat innehåll man kan se den som ett sorts flimmer vilket fungerar väldigt bra i sitt sammanhang eller så kan man gå in i enskildheter och detaljer där finns mycket att hämta

Allt det som finns i skjulet är teoretiska modeller av svarta hål. Animeringen är en sorts informationförtätat svart hål som innehåller så mycket information att nästan ingen information kan lämna animeringen. Man måste nog vara fruktansvärt insatt i en massa olika saker, men måste kanske till och med vara Mikael och mig för förstå vad det handlar om. Ändå är det rätt allmänna saker. Där är tex en del i animeringen som handlar om Giotto, dels målaren Giotto dels sateliten Giotto. Där giotto målade en målning som föreställde jesubarnets födelse i krubban, samtidigt när han målade passerade Haleys komet jorden och då målade han in denna som bethlehemsstjärnan ovanför skjulet. Det skjulet är sedan med i animeringen och när man då för några år sedan skicka upp en satelit som skulle åka igenom kometsvansen så döptes sateliten till Giotto. Vad som händer i animeringen är att sateliten dockar med skjulet som giotto målade. Det är alltså sådana betydelseskiftningar som vi experimenterar med väldigt mycket. I datorn virtuella rum där man kan blande händelser och platser hur som helst.
Detta ger oss en väldig frihet, det är det som konst är bäst på en total frihet, att göra vad som helst, ändå resulterar det i en målning, vilket är mycket egendomligt tycker jag. Det är så begränsat.

Det finns en massa andra exempel i animeringen som en portal som ser ut som den är byggd av gamla plankor, man har i princip ritat illa sågade plankor i ett 3-d program och sedan skannat in playwood och lagt på på de här plankorna. Det ser ut som portalen om man ska gå in på en salon, det blir lite motsättning mellan tekniken och vad den visar fram. Där finns en bild på ett virus med en text lagd på sig som kommer fram ur portalen och presenterar sig.

Just den grejen handlar om att man idag faktiskt letar efter information, ja texter faktiskt på bakterier på virus, där det står tex ©GUD. Man försöker gå ned på denna nivå och se om det är kodat.Därför är det roligt att amn kAn göra ett virus i #-D lägga en text på det och visa fram detta.

Vi är uppvuxna i en generation som är intresserade av serietidningar och annan skräpkultur vi har ett intresse för underhållning och samtidigt tex Giotto. Just det där att man kan jobba med en massa plan samtidigt och hålla reda på dem tycker jag är intressant. Vad konsten handlar är inte det den brukar handla om

Vi försöker inte få ihop det till en helhet utan försöker kanske genom de olika delarna ställa betraktaren inför något främmande och det är dom upplevelserna jag vill ha iallafall, att stå framför något som man inte känner igen, så man får använda hela sin apparat för att ta reda på vad jman står inför.

Byggnaden här uppe är byggd av sitt eget avfall, kartongerna och plasten som högteknologin på insidan har levererats i. Det finns en liten recycling ide med att det är byggt på just det sättet.

Sedan kan vi berätta lite om de andra hålen. Där är ju ett annat hål som är en sorts man talar idag om något som kallas den nakna singulariteten. Det kanske Du kan förklara lite bättre.

Det vet jag inte om jag kan. Av någon konstig anledning har det blivit att utstälningen handlar om ett Svarthål: Det har en fysiker som heter Steven Hawking förklarat på ett bra sätt eftersom han var den som närmast upptäckte detdet är en kropp som har kollapsat, där densiteten är otroligt hög, har man väl kommit in i ett svart hål kan man inte komma ut, denna händelsehorisont, har man gått över den kan man inte ta sig ut igen möjligvis någonannanstans i en annan värld. Man snackar om att allt är ihoptryckt något fruktansvärt och då pratar man om att om detta kan uppstå utanför det härsvarta hålet och då talar kallar man det den nakna singulariteten. Att rätt som det är brakar något ihop helt och hållet och det har vi omvandlat lite till saker som vi gillar med livet det där vanliga lunket det är ju inte så roligt, det är ju rolig när det händer någoting, att man närsomhelst kan få en Halleys komet i huvudet, eller det kan hända någonting att men blir hotad tex ofta upplever man detta som något negativt och försöker att undvika det och det kallar vi för en sociial naken singularitet.

På vardagsplanet. För dom som inte sätt det är det en yngling som står med en molotovcocktail riktad mot, vänd mot betraktaren iden var att bygga ett rum för enbart denna ljuslåda för det är ett motiv man försöker undvika i en större lokal, det är ingen som vill gå dit och titta på den bilden eftersom det är ett jobbigt ställningtagande att stå inför den men eftersom rummet är så litet tvingar vi betraktaren att ta ställning.
Sedan är det ett tredje hålrum och det är ett villa område och iden med den är folkhemmet som ide, som svart hål att det är en modell som har spelat ut sin roll och som vi hela tiden försöker att återuppliva, men ju mer vi återupplivar det ju mer energi förbrukar det, och till sist försvinner det tillsammans med oss bort för alltid. Det sunda var att inte närma sig det utan komma med nya ideer. Men det är också att det är en idealbild i rucklet att den som befolkar rucklet eller lever där har ändå bilden av folkhemmet på väggen, alltså det man inte kan uppnå kan man i alla fall ha bilden av hemma, en sorts längtan till det organiserade radhusområdet,
Sen är det fjärde hålet. som är ett vitt hål – svarta hål observeras ibland som vita, det låter konstigt , det är på randen till det svarta hålet där all materia kollapsar och avger enorma mängeder energi, när det inte finns mer materia i dess omedelbara närhet då först är det svarta hålet svart. På en viss nivå är det svarta håt vitt.
I det femte hålet har vi låtit Steven Hawking förklara dessa teorier, så har vi lagt hans röst, han har en muskel sjukdom som gör att han inte kan röra sig eller tala. Idag kommunicerar han enbart med hjälp av en dator. Och då har vi valt att spela in honom under en föreläsning , under en viss period hade han en assistent som redogjorde för vad han sa. Så om man lyssnar och ger sig tid ska man kunna tyda dessa ljud, det är alltså ingen som ligger och jämrar sig utan en förklaring av vad svarta hål är.

Det finns allstå rätt många ingångar till utställningen. Det där med svarta hål är något vi har kommit på efter hand.

Iden i malmö var att det skulle vara en rätt primitiv byggnad ungefär som att kamoflera sig under något skenbart enkelt och ruffigt också är man uppkopplad mot den senaste tekniken och system och sitter välinformerad i den där papphögen. Det är som Windom Earle i Twin Peaks han sitter ju i sitt skjul , the white lodge och med hjälp av CIA senaste teknik spionerar han på invånarna i byn.Det finns en tanke att det ser ut som ett ruckel men när mankommer in i byggnaden är det något annat.